scorched

Ni som känner mig vet att jag är ett obotligt Metallica-fan.
Många intressen m.m. kommer och går.
Jag var imponerad av sopbilen när jag var liten. Var mer eller mindre övertygad om att det sannolikt vore det bästa man kunde göra.
Visst är det bra med sopbilar och återvinning, men min uppfattningen om vad mitt liv skulle gå ut på har ändrats sen dess.
En konstant i mitt liv har emellertid varit min passion för hårdrock och metal, och då med Metallica överst på den tronen.
Jag kommer ihåg att jag har Gustav Dahlqvist att tacka för att han introducerade mig för Metallica när jag var liten.
Oddsen att jag hade lyssnat på dom ändå var väl förvisso höga, men ändå....

Nu sitter jag i skrivande stund med lurarna på och lyssnar på deras senaste (mäster)verk.
För visst är det mästerligt.
Skivan släpps inte förrän på fredag den 12.
Men den har läckt och jag har fått tag på en kopia.

Det var över femton år sedan Metallica släppte den svarta skivan.
De lyckades skapa en helt ny tyngd i hårdrocksvärlden.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig hört det soundet hos något annat band någonsin.
Men nu har de lyckats igen.

Efter St. Anger var det väl många som undrade vad bandet höll på med.
Och med handen på hjärtat, det är väl den platta med Metallica som inte ligger högst på min lista.
Men den var bra för bandet. Med så mycket aggressioner var det bra att få det på skiva.
Det var för övrigt det första albumet då alla medlemmar fick vara med och skapa. Tidigare var det James Hetfield och Lars Ulrich som hade allt att säga till om.
Det blev som det blev, ett experiment.

Men nu till Death magnetic.
Läste en recension och kan hålla med om att ilskan från St. Anger finns kvar, men man har "hittat tillbaka" till rötterna.
"Hittat tillbaka" låter väl lite töntigt tycker jag. Inte direkt så att de glömt bort hur man gör....men för all del.

Ska inte grotta ner mig alltför mycket, men en låt som speciellt är värd att skriva om är "My apocalypse".
Där finns ilskan från St. Anger, råheten från Kill ém all, snabbheten och brutaliteten från Ride the lightning samt den ovannämnda nya tyngden man upplevde från svarta skivan.
Jag blir helt överväldigad när jag lyssnar på den. Jag vill bara skrika rakt ut.
Eller som en viss svensk artist skulle säga: "sparka bakut, och göra nåt sjukt" (lame)

Riffet i refrängen passar så bra till just de orden som sjungs då. "We cross that line". Det är väl inte det dom avser, men linjen för mig handlar om att dom har än en gång lyckats ta hårdrocken till en ny nivå.

Det är sjukt.

Jag har aldrig varit mer övertygad, Metallica är och förblir världens bästa band.
Jag skiter i att Hanky tycker att dom är posers.
Jag kommer inte behöva diskutera Metallica med dig mera. Jag ska nog tatuera "Death magnetic" i ena handflatan så kan jag bara hålla upp den mot dej och säga "Talk to the hand" om du tar upp det igen.
Du sa att du gillade dom när de skrek under Kill ém all.
Är det nån skiva du ska köpa så är det den här Hanky.
Men du, du vet att jag gillar dej ändå....

För att knyta ihop mina tankar om Metallicas nya platta så har jag en fråga till mig själv.
Är det här det bästa du har hört någonsin inom hårdrock/metal i allmänhet och Metallica i synnerhet?

Tveklöst JA.

Fick jag välje en enda cd att ta med mej till en öde ö så skulle det utan att fundera en sekund vara den här.

Tack Metallica!!

och tack för mej....

/A