scorched

Nu känner jag att det finns hopp om livet.
Aldrig förut har jag längtat så mycket efter sommaren som jag gör nu.
Vintern har varit vidrig.
När klockan har ringt halv sex på morgonen och det är ett lager med pissblöt snö på backen och det blåser.
Då är inte tanken på att man ska vara ute hela dagen, lyfta tungt, vara snorig och kall speciellt uppyftande.
Men likförbannat står man där med rosenröda kinder, huttrar och funderar på vad man egentligen håller på med.

Men nu mina vänner.
Nu är det utomhusjobbarnas tid.
När solen gassar och vinden är som bortblåst (årets ordvits?) då skrattar man åt de stackare som är inomhus och vänder papper.

----

I lördags hade jag helt galet kul.
Göteborgsmaffian kom till hufvudstaden.

Man inser då ganska snabbt hur mycket man saknar utvandrarna.

Det är nåt speciellt med att dricka öl på kvarnen med Johan och Hanky.

Det väcker fina minnen.

Jag insådg dock att det var dumt av mig att tacka ja till att jobba på söndagen, även då det verkar som att bakfylla bara är ett minne blott för min del, och tur är väl det.

Ja visst ja, jag skrev ju högskoleprovet också. Det kändes som att det gick riktigt bra att fylla i den där tipskupongen.

---

Så, då fick jag det nedprintat också, det var väl en fantastiskt rolig läsning.

God natt.